Här kommer söndagen ni väntat på...en och en halv vecka sent men bättre sent en aldrig eller hur? (^.^)

Så min förra söndag började med en bilfärd till Rotorua med min vän Jasmin och hennes kompis...som också har ett namn...Låt oss kalla henne Eva (Ja det ÄR sant. Jag spenderade en hel dag med kvinnan och vet fortfarande inte vad hon heter, men försök inte spela förvånade)

I alla fall....vad skulle vi göra i Rotorua kan man tro...som titeln kanske avslöjar skulle vi till Agroventures för att hoppa Bungy.
Till mitt försvar på denna galenskap var det faktiskt Jasmins ide först och jag bara bestämde mig för att haka på.

När vi väl var framme och lyckats våga gå in till receptionen och säga vad vi ville göra så ber personalen oss skriva på lite papper (Troligtvis testamente och att familjen inte kan stämma dem om något går fel) och ställa oss på en våg.
Jag (som kanske många andra tjejer) är inte så JÄTTE förtjust i att väga sig men vad gör man inte för lite adrenalinkickar och det var ju bara tjejen i kassan som kunde se vad det stod på vågen och det var ju bra tänkte jag, väldigt snällt om inget annat.
Jag tar då snabbt tillbaka mina vänliga tankar då de skriver min vikt med SPRITPENNA på ovandsidan av min hand!!! Va Fan!?!??!
Det tog en bra stund av gnuggande, gnidande och skrapande för att få bort skiten! INTE COOLT!

Efter betalningen (Som jag med mycket tur lyckades få 50procent rabatt på = 45dollar) så fanns det ingen återvändo. Det som återstod var att gå den gröna milen fram till utrustningen, ta på sig den och sedan en å en åka upp i en lift 45 meter ovanför marken.
Eftersom vi var två stycken så tog jag kontakt med min inre gentleman och tvingade Jasmin att hoppa först...det var ju trots allt hennes ide.

Sagt och gjort så hoppade hon först och det tog inte många minuter innan det blev min tur. Innan liften lyfte från marken var jag inte så jätte nervös som jag norde varit men det ändrades snabbt. Hjärtat pulsade snabbare för vart ända meter vi åkte uppåt och grabbarna i liften försökte snällt hålla ett samtal med mig för att få mig att koppla av...utan någon framgång skulle jag vilja säga.

Nu var lifte uppe...linan på kopplad och ena killen ber mig ställa mig upp, vilket jag gjorde på väldigt ostadiga ben.
Foten som han tidigare hade haft på linan tog han nu bort och jag kände hur tyngden från linan drog i mina ben.
Killen mer mig att gå ut till kanten och vänta tills han stängt grinden bakom mig innan jag hoppar (som om jag skulle hoppa innan dess...HA!).

Där stod jag på kanten, aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Hjärtat bokstavligen i halsgropen och tårarna bara bakom kröken...skulle jag verkligen göra det här?! det e ju fan inte klokt!??
Grabben bakom mig sägr nu att jag inte ska titta ner utan kolla ut över horisonten...vilket inte hjälper eftersom att jag kunde se så jävla långt!!! Han ber mig efter det att släppa tagen om de två handtagen som jag håller i för glatta livet och sträcka ut mina armar.
"Absolut INTE!!!! aldrig aldrig aldrig! jag kommer DÖÖ!!" Är de tankarna som far runt i huvudet på mig. Men av det totala skräcken har kroppen slutat lyssna på vad hjärnan vill för att istället lyssna rösten bakom mig och därför släpper handtagen och sträcker ut armarna!
"AAAAHHHHRRG!! vad håller du på med för fan sluta upp med detta och gå tillbaka in i liften IDIOT!!" ...hjärnan skriker ut sitt kommando men kroppen går nu helt på autopilot och det ända den hör är hur den snälla grabben där bak säger


1...2...3...BUNGY!!!!!!

Kroppen Hoppar...Hjärnan svär en ed om evigt hat mot kroppen som inte lyssnar till direkt order.

Linan, trots mina skeptiska blickar, höll. Så där var jag nu i luften dinglandes som en fångad fisk fullpumpad av adrenalin.


Detta var min berättelse om det mest äckligaste, läskigaste och coolaste jag gjort i hela mitt liv!
Nu är frågan bara...kommer jag göra det igen? - Troligtvis (^.^)