satan i gatan vad dålig jag är på det här med att skriva regelbundet (<.<)



Jahapp så senaste inlägget var bungy...helgen efter var inte så tråkig heller. 

På fredagen så kände sig Sebastian lite krasslig så han fick stanna hemma från skolan (vilket oxå innebar att utebliva från kompisens kalas...men han verkade inte ledsen för det) Jag satte honom framför tv:n medans jag och Lisanne satte oss i Spa-poolen för lite avslappning och skitsnack. Bra var väl det för eftermiddagen bjöd på en bra utmaning då projekt "Evans Present" skulle tas an. Denna present skulle vara inramade gruppbilder på barnen eftersom att det inte har nåra med alla fyra i denna åldern...jag kan säga att det krävdes mycket tålamod och mutor för att få dem att göra som jag ville (<.<) Men resultatet blev fantastiskt så jag gjorde ett bra jobb!

Kvällens underhållning var att åka till United Videos för att hyra 7 filmer.
-Transformers 1&2 (Action för nördar)
-Stranger than fiction (En rolig film för alla)
-Liftarens Guide till Galaxen (Misslyckad tolkning av boken)
-En Princessas dagbok 2 (extrem tjej film.)
-Kung fu Hustle (karate film)
-Love Actually (ytterligare en tjejfilm)

Skön blandning eller hur?

På lördagen hoppade vi in i bilen för att ta oss till Auckland för att åka skridskor på en disko-rink. För att inte ha åkt skridskor på....MÅNGA år måste jag säga att min prestation var strålande då jag inte ramlade en enda gång under de tre timmar vi var där! Success!! Defenitivt en bättre histiora än den gången jag åkte skidor för första gången som nu har blivigt en mycket populär historia här borta. Att skratta åt min misär är de andras nya hobby. Det är väl bara hoppas att karma är på min sida. (HA!)

På kvällen väntade en annan utmaning på hemmaplan. Evan och Sallys kompisar hade kommit över på besök över natten och medans de var ute på middag fick jag i uppdrag att vara barnvakt åt mina fyra monster...OCH deras tre monster (Tre pojkar. Donny 3 år, Coby 4 år och George 7 år).
Jag blev ansvarig för läggdags och det var som att ha en egen liten dagisgrupp här hemma.
MEN det gick överraskande bra! De var lite uppvevade över allt som hänt under dagen så de tog ett tag innan de somnade men det var som beräknat...annars så hade jag hand om 7 änglar.
De två yngsta pojkarna var så himla söta att jag funderade på om jag skulle tuppa av.
Donny ville hålla mig i handen större delen av kvällen och Coby firade av urgulliga kommentarer från höger och vänster.

När monsterna väl var i säng och sov ägnade jag min kväll åt att göra om min blogg, blev inte så tokigt om jag får säga det själv! (^.^)

(söndagen kollade vi på mer film hos lizzie...mer exalterande än så blir det inte)

Här kommer söndagen ni väntat på...en och en halv vecka sent men bättre sent en aldrig eller hur? (^.^)

Så min förra söndag började med en bilfärd till Rotorua med min vän Jasmin och hennes kompis...som också har ett namn...Låt oss kalla henne Eva (Ja det ÄR sant. Jag spenderade en hel dag med kvinnan och vet fortfarande inte vad hon heter, men försök inte spela förvånade)

I alla fall....vad skulle vi göra i Rotorua kan man tro...som titeln kanske avslöjar skulle vi till Agroventures för att hoppa Bungy.
Till mitt försvar på denna galenskap var det faktiskt Jasmins ide först och jag bara bestämde mig för att haka på.

När vi väl var framme och lyckats våga gå in till receptionen och säga vad vi ville göra så ber personalen oss skriva på lite papper (Troligtvis testamente och att familjen inte kan stämma dem om något går fel) och ställa oss på en våg.
Jag (som kanske många andra tjejer) är inte så JÄTTE förtjust i att väga sig men vad gör man inte för lite adrenalinkickar och det var ju bara tjejen i kassan som kunde se vad det stod på vågen och det var ju bra tänkte jag, väldigt snällt om inget annat.
Jag tar då snabbt tillbaka mina vänliga tankar då de skriver min vikt med SPRITPENNA på ovandsidan av min hand!!! Va Fan!?!??!
Det tog en bra stund av gnuggande, gnidande och skrapande för att få bort skiten! INTE COOLT!

Efter betalningen (Som jag med mycket tur lyckades få 50procent rabatt på = 45dollar) så fanns det ingen återvändo. Det som återstod var att gå den gröna milen fram till utrustningen, ta på sig den och sedan en å en åka upp i en lift 45 meter ovanför marken.
Eftersom vi var två stycken så tog jag kontakt med min inre gentleman och tvingade Jasmin att hoppa först...det var ju trots allt hennes ide.

Sagt och gjort så hoppade hon först och det tog inte många minuter innan det blev min tur. Innan liften lyfte från marken var jag inte så jätte nervös som jag norde varit men det ändrades snabbt. Hjärtat pulsade snabbare för vart ända meter vi åkte uppåt och grabbarna i liften försökte snällt hålla ett samtal med mig för att få mig att koppla av...utan någon framgång skulle jag vilja säga.

Nu var lifte uppe...linan på kopplad och ena killen ber mig ställa mig upp, vilket jag gjorde på väldigt ostadiga ben.
Foten som han tidigare hade haft på linan tog han nu bort och jag kände hur tyngden från linan drog i mina ben.
Killen mer mig att gå ut till kanten och vänta tills han stängt grinden bakom mig innan jag hoppar (som om jag skulle hoppa innan dess...HA!).

Där stod jag på kanten, aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Hjärtat bokstavligen i halsgropen och tårarna bara bakom kröken...skulle jag verkligen göra det här?! det e ju fan inte klokt!??
Grabben bakom mig sägr nu att jag inte ska titta ner utan kolla ut över horisonten...vilket inte hjälper eftersom att jag kunde se så jävla långt!!! Han ber mig efter det att släppa tagen om de två handtagen som jag håller i för glatta livet och sträcka ut mina armar.
"Absolut INTE!!!! aldrig aldrig aldrig! jag kommer DÖÖ!!" Är de tankarna som far runt i huvudet på mig. Men av det totala skräcken har kroppen slutat lyssna på vad hjärnan vill för att istället lyssna rösten bakom mig och därför släpper handtagen och sträcker ut armarna!
"AAAAHHHHRRG!! vad håller du på med för fan sluta upp med detta och gå tillbaka in i liften IDIOT!!" ...hjärnan skriker ut sitt kommando men kroppen går nu helt på autopilot och det ända den hör är hur den snälla grabben där bak säger


1...2...3...BUNGY!!!!!!

Kroppen Hoppar...Hjärnan svär en ed om evigt hat mot kroppen som inte lyssnar till direkt order.

Linan, trots mina skeptiska blickar, höll. Så där var jag nu i luften dinglandes som en fångad fisk fullpumpad av adrenalin.


Detta var min berättelse om det mest äckligaste, läskigaste och coolaste jag gjort i hela mitt liv!
Nu är frågan bara...kommer jag göra det igen? - Troligtvis (^.^)

 

Ok...förra helgen var långhelg så jag var ledig torsdag till måndag..sweet! Hade till och med huset för mig själv torsdag-lördag...NAJS. Självklart hade jag fullt upp med saker att göra!.....eller kanske inte fullt upp...men jag hade saker att göra.

På torsdagen gick jag ut på middag till Iguana...som jag snart kan räknas som stammis på...avslutades med en pratstund hemma hos mig innan jag blev lämnad i mörkret och ensamheten. Med det fanns ljus i även detta mörker! fick prata med min bror för första gången på läääänge! oh the jooooy! Då är det värt lite ensamhet.

Fredagen spenderade jag allt som allt 7 timmar i spa-poolen...ja det är sant. två timmar efter lunch och 5 timmar efter middag. Bjöd över Lisanne för middag, snax och spa-pool badande. Vi spenderade så mycket tid i poolen att vi inte var rynkiga längre...mycket intressant fenomen (^.^)

Lördagen bjöd på en intensiv jakt efter ett par skor till utgången på kvällen...jakten var meningslös och jag var till sist tvungen att inse att jag måste ge upp mitt letande och låna ett par skor från Mareike.
Party-sugen kan jag ju säga inte var på topp men det ändrades snabbt när flickorna var samlade i sina coctail-klänningar och vi alla var fantastiskt vackra...oh what a night!! ^^

söndag...var dagen efter lördag...min familj hade kommit hem och vänt upp och ner på mitt väldigt städade hus och det var tillbaka som det var innan de åkt...på kvällen tog jag mig i kragen och gjorde en smörgåstårta som jag skulle ta med mig dagen efter till Michelles hus för tjejkväll med de andra Au-pairerna.

Måndag...junior masterchef var det som hölls på i ´vårat hus. Jag bakade bullar och Barnen fick baka alldeles själva (näsan iallafall) en varsin grej och de njöt för fulla muggar. Eftersom att det var Sveriges national-dag var jag klädd i bara gult och blått med en flagga som ansikstmålning...mycket vackert! Sen tog vi oss mot Michelles hus...vi alla åt så vi sprack, målade naglar och pratade massa...massa..massa skit.

Resten av veckan var väldigt mycket vardag...lämna barn..plocka upp barn...mata dom...torsdagen bjöd på ansiktsmålning. Jag målade flickorna och Molly målade mig. De var 2 princessor och ett lejon, själv så var jag kung! Samma kväll (fast utan ansiktsmålning) hade vi en avskedsmiddag för Lina som skulle påbörja sin resa hem igen på lördagen.

Lördag..(igår) Sebastian fyllde 9 år. Barnkalas och mycket tårta!  Jag, Evan och 7 ungar spelade laser-game..and i was in heaven! Mitt lag vann förstås och jag kanske inte fick så mycket poäng men jag skjöt Evan mer än han skjöt mig och det är ju det som räknas.



Idag...söndag...ska få ett eget inlägg...

oj oj oj...nu har tiden gått så där nedrans fort igen (>.<) Känner mig snäll idag så jag tänkte skriva en uppföljning på lite lösa trådar som jag lämnat och självklart berätta om allt nytt roligt som hänt! :D

Så det jag egentligen skulle skriva om förra inlägget var våran Asiatiska matlagningskurs som vi hade i Tauranga som Stephie var så himla snäll att skjutsa oss till...jag har inte varit så rädd i en bil på väldigt länge! Där satt jag och höll i bilbältet för glatta livet och hoppades att detta inte skulle vara min sista dag. Men annars var det en fantastisk helg med en massa skoj. Min grupp vann till och med priset "All over best cooks"

I veckodagarna händer det inte så mycket, det är i helgerna som det är lite mer action.
Förra helgen åkte jag och två vänner till East Cape för att vara först i världen att se solen gå upp.
Vi lämndade Hamilton kl 08:00 på lördagen för att bege oss mot våran destination med inte så mycket mer förberedelser än lite mat och färdriktning. Men det är ju det spontana som är roligt anser jag.

Att köra i Nya Zeeland är helt fantastiskt! naturen är som taget ur en film och man kör på vägarna med hakan i knät nästan hela vägen.

Efter många stop längst vägen och mörkret fallit kom vi fram till den sista vägen som skulle leda oss till east cape. I början av vägen möter vi en skylt som ber om ursäkt för att de håller på att göra om vägen och de närmsta 20km skulle vara smäl grusväg. Kålsvart ute, lång slingrig grusväg och som kronan på verket så går kor lösa på vägen...mycket mer spännande körning än så kunde det väl inte bli (^.^)
Efter en lång tids körning i dessa förhållanden så tycker vi oss se ett fyrtorn så vi känner att NU var vi nära och efter att ha lyckats dela vägen med en skördetröska tog vägen slut i en vändplats...framför oss var en skylt där det "Privat område" ...vad då privat område?? vart är fyrtornet? Ska inte detta vara någon slags turistattraktion? vart är skyltarna? HUR hade vi kunnat köra FEL på den ENDA vägen som fanns??(o.0)

Vi hade inte kört fel...vändplatsen var parkeringen till east cape. Det fanns till och med en toalett gömd i skuggorna men det var allt.

Väl framme i ingenstans med bilen förberedd för läggdags kommer en mycket intressant fråga upp för diskution...exakt NÄR går solen upp egentligen? Svar: Ingen av oss hade en blekaste aning (>.<)
Här har man kört hundratals kilometer för att se soluppgången så har vi inte en tagit reda på NÄR detta sker? och eftersom vi är i INGENMANSLAND är mottagning på telefonen = NOLL så vi kan inte ta reda på det heller...Underbart!
Efter mycket diskution och spekulation kommer vi fram till att om vi går upp 5.30 så borde det inte vara några problem!
Sagt och gjort så ringer klockan 5.30 på morgonen och vi klär på oss, grabbar våran frukost och beger oss mot den förvuxna kullen som fyrtornet står på.
758 långa plågsamma trappsteg senare var vi äntligen uppe och i perfekt tid för att beskåda soluppgången och äta frukost.

När solen väl var uppe var det bara ta sig ner för trapporna igen för att sedan börja dra sig mot Gisbon (Nya zeelands mest isolerade stad..no joke!) och sen hem till Hamilton igen. Med precis lika vacker natur som dagen innan.
1050 kilometer efter start kör jag kl sju på söndags-kvällen in på min gård igen...lagom utpumpad me FY vad roligt vi hade det!

Sen var det ju långhelg denna helg och jag var ledig torsdag till måndag...men nu är jag trött så jag skriver om den nästa gång.

Solnedgång

Soluppgång